Att leva med OCD
Nu ska jag berätta för er.
Jag har lärt mig att klara mig själv med vissa saker som jag inte kan få hjälp med och min OCD har blivit så sjukt mycket bättre, för er som inte vet så gick jag hos en psykolog våren 2013 för min 'kräkfobi' mina föräldrar tyckte att det var nog och fixade detta till mig, jag hade en otroligt jobbig tid i mitt liv när jag total vägrade att åka kommunalt själv, fick ångestattacker när jag åkte själv och var ofta tvungen att hoppa av när jag inte skulle av, det begränsade mitt liv, jag vägrade söka jobb utanför Haninge vilket resulterade i att det var svårt för mig att få jobb. En del av min terapi var att åka kommunalt till mina möten inne i stan, mamma åkte med mig några gånger och även Robin, vilket jag är väldigt tacksam över. Timmy stod vid min sida i detta och kämpade med mig, det begränsade även vårt förhållande då vi inte kunde åka in till stan för att tillexempel gå ut och äta eller gå på bio.
Det var jobbiga möten kan jag säga er, jag fick prata om saker jag länge försökt dölja, jag har varit väldigt bra på att dölja min OCD och det är inte många som vetat om hela min historia och allt runt omkring. I praktiskt taget hela mitt liv kretsade kring att behöva tänka på saker, efter ett tag lärde jag mig leva med det och allt jag 'behövde' göra gjorde jag per automatik. Jag berättade för min psykolog att mina vänner är så snälla som alltid talar om för mig om någon spyr på fyllan eller om det ligger spya ute osv osv. Hon rättade mig direkt och sa 'dom är inte snälla, dom hjälper dig inte att övervinna din fobi' det fick mig att tänka efter. Under denna terapi lärde jag mig mycket, hon 'tvingade' mig kolla på klipp på YT av folk som spyr osv. Jag vet att alla i hela världen tycker att det är äcklig att spy och spya är äckligt men det är svårt att förstå för folk som inte har fobi för spyor att förstå känslan jag känner. Det är inte bara för mig att 'glömma' om jag själv spytt eller om någon i min närhet har spytt, det kan ta mig flera månader att komma tillbaka till det normala, det rubbar mycket i min vardag, men jag kämpar på.
Jag har lärt mig att dölja saker jag gör och har gjort det i flera års tid, men med tiden har jag insett att jag är inte ensam och kommer aldrig att vara det heller.
Att leva med bacillskräck har jag lärt mig och jag tror att jag aldrig kommer komma undan den, men det gör inget för jag lider inte då mycket av det längre, jag har lärt mig leva med det och jag skäms inte över hur grov den är.
Det här med att åka kommunalt trodde jag skulle bli min största utmaning här i England, tvärt om, som ni vet åker jag fel hela tiden haha, så jag tror fan jag åkt kommunalt mer här i England i 4 månader än jag gjort de senaste 5 åren i Sverige. Nu förtiden finner jag det avslappnande att åka kommunalt och det är för mig något nytt.
Alla mina nära vänner vet ju om mina skumma saker jag gör och dom skrattar gärna åt mig för jag beter mig så skumt ibland och det är absolut inget jag tar illa upp för, jag har berättat för dom och dom har lärt sig hur det är att vara med mig haha. Och jag skrattar gärna åt mig själv ibland för hur jag beter mig också. Jag äter gärna chips i min egen skål, sköljer av burkarna innan jag dricker i dom, sköljer av bestick, har inte ätit lösgodis utan papper på X antal år, jag sitter aldrig på en toalett vart jag än är, jag är tvätta händerna polisen, ingen får laga mat med mig utan att tvätta händerna, jag har alltid med mig handsprit, när jag äter pomfritt så äter jag aldrig delen jag hållt i, man pillar INTE på min mat, om man ska dela cigg så börjar jag, jag har mitt egna sätt att ta ut cigg från ett ciggpaket och tar gärna inte emot om någon ger mig, jag låter bara Erika laga min mat på pizzahut haha ja ni vet, jag kan fortsätta hur länge som hällst.
Det jag vill komma fram till är att jag är tacksam för alla älskade vänner och familj som står bakom mig i detta, hur konstigt jag än är så tar ni mig för den jag är och struntar i mina brister och det är äkta vänskap och kärlek.
Dock så har jag under det senaste året växt otroligt mycket och jag har slutat med mycket skumma saker jag hade för mig för ungefär 2 år sedan när detta var som värst.
Tack till mina älskade föräldrar som tvingade mig gå till en psykolog, och alltid står vid min sida, tack mina älskade vänner för att ni står ut med mig och älskar mig hur konstig jag än är, tack min psykolog för att du gjorde mig starkare, tack England för att du gör mig till en starkare och bättre människa, tack min värdfamilj för att ni är underbarast, tack Vania och Thierry för att ni kom in i mitt liv och tog mig med storm, tack Timmy och Robin som varit två stora stöttepelare när det kommer till min OCD, tack Mikaela för att du också har dina skumma saker för dig så jag aldrig är ensam, tack alla för att ni inte dömmer mig, tack till mig själv för att jag är stark, tack, tack Angelina.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är typ den starkaste människan jag känner!
Postat av: Jeffry
♡♡min swagggie
Postat av: Erika
<3<3<3
Postat av: Timmy
Grimmaste! Man slutar inte att växa bara för män fyllt 15 år :) pussåkram ses i Teheran
Trackback